En adopterad sons berättelse (Del 1 av 3)

14 oktober, 2012 — 1 kommentar

Jag skriver inte det här för att berätta för dig som läser, utan för min egen dokumentation för framtiden. En dokumentation om det som blivit återberättat för mig med värme och kärlek, av min icke biologiska mamma. Mitt namn var tidigare Rei Enoue.


1978: Ett av få fotografier från barnhemmet, som mina adoptivföräldrar fick skickat till sig inför adoptionen.

Hemlöshet och barnhemmet

Jag har inga minnen av barnhemmet i Tokyo, Japan, men det fanns 12 stycken barn totalt i det hemmet. Innan jag togs in på barnhemmet, så var jag hemlös och höll till på en centralstation och gjorde vad jag behövde göra för att överleva dagen.

Överlevnadsinstinkten var redan stark när jag kom till barnhemmet. De hade väldigt strikta regler och disciplinen var mycket hård. Men de som jobbade där gav varje barn så mycket kärlek de kunde och hann med.

Vi barn hade oskrivna lagar emellan oss själva. Man fick hålla väldigt hårt i de få ägodelar man hade. Lämnade man något obevakat, så hade någon annan tagit beslag på det. Och enda sättet att få tillbaka det, var inte på ett verbalt sätt.


1978: Det här fotot togs två dagar efter min ankomst till mitt nya hem i Malmö, Sverige. Jag var rädd för familjehunden Lisa, men det tog inte lång tid förrän vi blev de bästa vännerna.

Ankomsten till Sverige

När äntligen alla besök på ambassader var gjorda och pappersarbete var färdigt, så blev det bestämt att mina adoptivföräldrar skulle möta upp mig och en person från barnhemmet på Kastrup flygplats i Köpenhamn. Mina blivande föräldrar var spända och fyllda med förväntan och längtan. När de åkte rulltrappan mot där vi skulle mötas, så kunde de inte direkt se oss pga allt folk i terminalen.

Men till slut fick min mamma syn på mig där jag satt på ryggen i en ryggsele på personen från barnhemmet. Och de gick varsamt emot oss. Personen från barnhemmet släppte ner mig och gestikulera till min mamma att hon skulle ta emot mig. Jag tvekade någon sekund och sedan omfamnade jag henne hårt och släppte inte taget.

Lyckan var obeskrivlig för alla parter och min nya mamma var orolig över hur jag skulle reagera inför min nya pappa, som var lång, ljushyad och hade platinablont hår. När mamma hade sansat sig och gav min pappa menande blickar om att ta emot mig. Även här tvekade jag någon sekund och sedan omfamnade jag honom hårt och länge. Jag fick efter ett tag sitta på pappas axlar och jag var överlycklig över att vara så lång.

På båten hem ville mina nya föräldrar köpa något att äta och dricka. De hade fått skriftliga instruktioner på vad jag brukar äta och vad jag gillar. Jag gillade en slags brödbulle som jag fick på barnhemmet. De funderade ett slag över vad de kunde handla som kunde motsvara det. De bestämde sig för att köpa och pröva om jag ville äta baguett med pålägg.

De skar upp den i mindre bitar och gav mig det. De tittade på mig med stora ögon och hade andan i halsen. Jag var hungrig och glufsade i mig alla bitar med stor aptit. Mina föräldrar blev helt exalterade och överlyckliga när jag åt det. Min mamma sa till min pappa att gå och köp mer. Och han rusade iväg på den gungiga flygbåten.


1979: Cirka ett år senare. Familjehunden Lisa var min bäste vän och beskyddare. Hon var alltid vid min sida när vi var utanför hemmet tillsammans. När jag ramlade i snön, så tog Lisa ett varsamt tag om min krage i jackan och lyfte upp mig. Lisa var tränad till polishund och agerade som reservhund. Hon var väldigt duktig på att spåra. Lisa släpptes ut ibland för att jag inte kom in till middagen när mamma ropade. Hon spårade upp mig och vallade hem mig.

Bryta gamla vanor

Första året var jag så präglad av livet i barnhemmet. Jag kallade min mamma för något som kan motsvara ”tanten” på svenska, eftersom det var så man tilltalade de kvinnliga arbetarna på barnhemmet. Och jag kallade pappa för något som påminner om ”farbrorn”. Jag blev orolig och ängslig inledningsvis varje gång någon av föräldrarna gick hemifrån. Jag frågade den som stannade kvar, om han/hon kommer tillbaka. När min pappa jobbade, så ringde han hem varje dag så att jag kunde höra hans röst. Det spelade ingen roll att jag inte förstod något av vad han sade.

När jag för första gången hängde med till klädbutiken för att få mer kläder, så frågade min mamma vilka av de tre tröjorna hon lagt fram, som jag ville ha. Jag pekade på en av dem och min mamma frågade om jag inte ville ha en till av dem. Jag svarade att jag ska bara ha en tröja. Om jag har två, så kommer någon att stjäla den andre tröjan som jag inte har på mig.

Fortsättning följer…

Må väl, kära läsare!

Annonser

Trackbacks and Pingbacks:

  1. En adopterad sons berättelse (Del 3 av 3) « Fotograf Rei Trulsson - oktober 27, 2012

    […] Del 1 och del […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s