En adopterad sons berättelse (Del 2 av 3)

19 oktober, 2012 — 1 kommentar

Det här är andra delen av min interaktiva dokumentation om något som har blivit återberättat för mig med värme och kärlek, under min uppväxt i ett tryggt och kärleksfylld familj. Jag vill sammanställa de många delar som min icke biologiska mamma har berättat, som i framtiden kommer att resultera i en bok. Här i bloggen blir det en slags kortversion.

Lära sig språket

Både far och mor var överens om att jag skulle lära mig svenska så snart som möjligt. De tyckte att det var prioritet ett, precis som det var för min mamma när hon flyttade till Sverige. Min pappa var en principfast person och ansåg att man ska kunna föra sig i samhället på egen hand.

Många gånger fick mamma vara tolk mellan mig och min pappa, speciellt när det kom till viktiga saker. Men vi försökte alltid att kommunicera genom att gestikulera och säga orden på det språk var och en behärskade. Man kan göra sig förstådd fastän man inte förstår varandra rent språkmässigt.

Min mamma förde sig själv i samhället trots inledande språkhinder. Hon lyckades alltid göra sig förstådd med japanska, lite tyska och engelska. Det var inte lätt och många gånger skrämmande, men hon är väldigt stark och framför allt, väldigt envis. Min pappa var så stolt över hur självständig och handlingskraftig hon är. Och var sällan orolig när hon var ute på egen hand. På den tiden fanns det inte många asiater i Malmö.


1980: Jag fick börja förskolan ett år tidigare och därmed gå ett extra år i förskolan, just för att komma in i samhället, kulturen och framför allt, att vara i en miljö där alla pratade svenska.

Karaktärsbildande uppfostran

Som förstagångsföräldrar, så fick de råd om barnuppfostran av nära vänner. Båda har blivit uppfostrade enligt dåtidens värderingar och från den kultur dom vuxit upp i. Detta färgade givetvis hur de uppfostrade mig. Många i vår närhet tyckte att mamma var alldeles för sträng. Då det skapade empati hos andra föräldrar, tvivlade mamma ibland på sig själva. Men när hon en dag fick frågan av en nära vän: ”Älskar du din son?” så visste hon givetvis svaret. Sedan dess uppstod det aldrig något tvivel om hennes roll som mamma. Från dag ett och tills hon lämnar livet, kommer hon att alltid älska mig mer än något annat.

Med endast sjömanslönen att leva på, är jag i efter hand väldigt imponerad över att vi varje dag åt gott, hade hela kläder och inga skulder att betala av. Jag minns att jag tyckte de var väldigt taskiga då jag sällan fick saker. Alla andra hade ju det. Men redan då gjorde de mig införstådd med att de inte hade råd och att det fanns viktigare saker att spara pengar till. Julafton och födelsedagen, var de två tillfällen på året där jag kunde få en av mina materiella önskemål, att gå i uppfyllelse. När jag önskade mig något riktigt stort, som t ex min första cykel, så slog de samman min födelsedagspresent och julklapp.

Redan i tidig ålder fick jag stå på mig och det var inget undantag när jag hade kommit till Sverige. Om jag kom hem gråtandes då någon kompis hade varit dum mot mig, så vände mamma på mig och skickade ut mig igen för att reda ut det på egen hand. Detta gjorde mig stark mentalt och jag backade inte för något. Även när det gällde de äldre barnen. Det var väldigt få tillfällen då mina föräldrar ingrep. Då var det något så allvarligt att det skulle lösas mellan föräldrar.


1979: Skaffade snabbt många kompisar på min gård och även från granngården.

”Den gamle och havet”

Min älskade far var sjöman och har verkligen varit på många platser i världen. Där det fanns en hamn, där hade han varit. Han gick ombord på ett handelsfartyg i tonåren och levde sjömanslivet tills han blev pensionerad. Min mor och han träffades då han jobbade en längre period i Japan.

Jag minns att jag tyckte det var oerhört spännande och roligt att få besöka pappa på jobbet. Han var matros på en bogserbåt som låg till vid Malmö hamnområde. Några gånger fick jag följa med på jobbuppdrag om det var i Malmö. Lyckan var gjord när jag fick för en kort stund styra båten med den klassiskt utformade styrhjulet. Men det absolut bästa var när jag fick tuta. Jag kunde inte sluta att skratta och sedan fick mamma höra om detta hela kvällen. Jag sprang runt i underkläderna vid läggdags och härmade det utdragna tutljudet.

När de låg till i hamnen och gjorde underhållsarbete mellan uppdragen, så tog pappa ibland fram en ca 25cm lång bit driftved, som agerade som spole åt en fiskelina. I ena änden satt det en ca 10cm lång, blank, metallbit, följt av en fiskekrok med tre hullingar.

På den tiden fanns det gott om torsk i hamnen och det var inte frågan om man fick fisk, utan om hur många man ville ha med sig hem. Med det simpla fiskeredskapet pimplade vi kvällsmat och hade många härliga far-och-son-tid. Dock fick han hjälpa mig när vi fick napp.


1983: Far-och-son-tid vid Falsterbokanalen. Vi fick aldrig någon fisk den dagen, men det var inte det viktiga för oss.

Fortsättning följer…

Missade du första delen, så hittar du den här!

Må väl, kära läsare!

Annonser

Trackbacks and Pingbacks:

  1. En adopterad sons berättelse (Del 3 av 3) « Fotograf Rei Trulsson - oktober 27, 2012

    […] (Tidigare: Del 1 och del 2) […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s