En adopterad sons berättelse (Del 3 av 3)

27 oktober, 2012 — Lämna en kommentar

Sista delen av min interaktiva dokumentation av det som blivit återberättat till mig med värme och kärlek, av min käre mor. Detta är kortversionen av allt material som kommer att bli en bok.

(Tidigare: Del 1 och del 2)

Avvänjning blev vana

Redan i den senare perioden av mitt första år i det nya hemmet, började jag släppa den hårda disciplinen som jag fick genomlida i barnhemmet. I barnhemmet var det likt militären, kontroll varje morgon. Sängen skulle vara snyggt bäddat och de få kläder, skor och andra materiella ting, skulle vara i ordning och på sin plats.

Min mammas förvåning om hur ordningsam jag var i början, förvandlades till ett himla tjat om att jag skulle plocka upp kläder som jag lagt där jag tog av mig dem. Och att jag skulle samla ihop mina leksaker. Jag blev då ett normalt och tryggt barn.


1979: Mina föräldrar var inte mycket för fotografier, men att de hade äntligen fått en son var så stort och en så viktig händelse, att vi besökte en lokal fotoataljé för att föreviga det hela.

Svenskt namn

Någon gång under mitt första år i Sverige, diskuterade mina föräldrar om jag skulle ha ett svenskt namn. Min pappa var mest positiv till detta, men min mamma tyckte att det vore fel att ändra mitt förnamn i alla fall. Så jag fick behålla mitt förnamn men fick min pappas efternamn. Jag är glad att de valde att behålla mitt riktiga förnamn, för ett av namnförslagen under diskussionen var bl a ”Leif”.

”Rei” är ett rätt vanligt, japanskt förnamn som kan användas av båda män och kvinnor. Namnet kan tolkas till olika betydelser, samt kan teckenformen vara varierande, beroende av dialekt och region. Jag har sett en hel del olika stavningar av mitt förnamn, t ex i den post jag får eller när jag inte bokstaverar vid förfrågan. Exempel: ”Rey”, ”Raj”, ”Rej”, ”Rai” och ”Ray”. Den bästa jag hittills sett som mottagarnamn: ”Truls Reisson”. Jag blev imponerad över att Posten skickade posten rätt.


1979: Individuellt porträtt som togs vid samma tillfälle som tidigare bild. Jag var visst en svår modell, men fotografen lyckades överlag rätt bra, tycker jag själv. Dock klantade han till det i kopieringen av bilden till höger, som man kan se i nedre delen av bilden.

Tacksamhet och ödmjukhet

Jag är verkligen tacksam över att jag har ett bättre liv och att jag fick berika de bästa föräldrar jag någonsin kan önska mig. När jag skriver det här, så slår det mig, hur hade mitt liv annars sett ut? Jag har fått och får fortfarande sådan innerlig kärlek av min mamma. Hon berättar ofta för mig och för sina närmsta vänner, hur stolt hon är över den person jag blivit.

Jag önskar att min pappa fortfarande var med oss. Jag och mamma pratar ofta om honom och jag kan se i hennes ögon när hon pratar om honom, att han finns fortfarande kvar hos henne och jag känner likadant när jag är hemma hos henne. Jag fick nöjet att umgås med honom väldigt mycket sista halvåret innan han insjuknade i långt gången cancer. Ungefär i sex månader umgicks vi flera dagar i veckan, medan jag övningskörde. De minnena är ovärderliga för mig och något jag är så tacksam för.

Några dagar innan det hemska samtalet kom från sjukhuset, hann jag lova honom att jag skulle ta hand om mamma såsom han gjort. Och jag infriar det löftet varje dag i tanke och hjärta, samt träffar henne minst en gång i veckan sedan det blev bara vi två.


1979: Min far hette Kaj, min mamma heter Nao och vår familjehund hette Lisa.

Må väl, kära läsare!

Annonser

Inga kommentarer

Be the first to start the conversation!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s