Han kommer inte och möter mig i dörren fler gånger

5 juni, 2012 — 18 kommentarer

Den 5 juni vid 15-tiden somnade min närmsta och käraste vän in i ett undersökningsrum på djursjukhuset i Malmö. Det här är mitt livs svåraste beslut jag hittills behövt göra. Jag har lovat honom i mitt hjärta att han ej någonsin ska få lida och att jag ej ska vara självisk när det kommer till kritan. Veterinären konstaterade rätt snabbt att det kommer gå snabbt utförs för honom oavsett vad de gjorde för honom och hans kropp orkar inte mer.

För ca ett år sedan började han att gå ner i vikt, från lite övervikt till ben och skinn. Långa och många utredningar, undersökningar och prover gjordes. Hans personlighet förändrades och inte förrän för lite mer än en månad sedan kände jag igen hans rätta jag. Han lekte till och med hans leksaker, som han inte gjort på väldigt länge. Hans kropp svarade positivt på behandlingen och tillskotten han fick. Senaste månaden mådde han så bra som han borde. Och jag såg ljusningen i tunneln. Men när vi slutade med behandlingen för att se om hans kropp kunde hålla värdena uppe på egen hand, så blev han snabbt sämre igen.


För ca 1,5 år sedan…


För en vecka sedan!

Han kommer aldrig mer att sova innanför min böjda arm som han gjorde varje natt, aldrig mer väcka mig och titta på mig med hans stora ögon när han vill ha frukost, aldrig mer kommer han att titta storögt på medan jag äter ostbågar och riktigt följa den från påsen till min mun, aldrig mer kommer han att somna på min bröstkorg när jag ligger och tittar på tv, aldrig mer kommer han att vela kela omättat, aldrig mer kommer han att tigga om mer mat fastän han precis ätit, aldrig mer kommer han och möter mig varje dag vid ytterdörren.


Foto: Mats Jönsson

Jag ska ta väl hand om din ”plastsyster” Vera. Hon går här nu och letar efter dig och hon förstår heller inte att du är borta och kommer aldrig mer igen. Jag kommer att sakna dig varje kväll, morgon och dag. Och jag kommer aldrig att glömma dig och alla underbara minnen vi upplevt tillsammans. Du är min ”förstfödde” och vårt starka vänskaps- och kärleksband kommer att förbli elastisk och stark.


De sista bilderna…

Min älskade vän somnade in väldigt snabbt och problemfritt. Jag tittade honom i ögonen och tackade honom för allt han givit mig och att han har gjort sitt nu. Och att allting kommer att bli bra. Han vilade huvudet i min handflata och jag såg på honom att han förstod att han nu skulle bli verkligen fri. Jag såg i hans ögon att livet sakta lämnade honom och med min andre hand kände jag att andningen saktade ner och efter en kort stund stannade hjärtat och allt var över.

Jag valde individuell kremering så att jag kan hämta urnan. Bad dem att ta med hans favoritpläd vid kremeringen. Har en underbar plats vid stranden, där jag kan gräva ner askan. När jag saknar honom extra mycket, så kan jag besöka platsen när jag vill, sitta där och känna hans närvaro i sanden, höra hans olika ljud i vinden och känna hans kroppsvärme i solstrålarna och le åt alla härliga minnen.

Jag kan inte förstå att du är borta för alltid. Jag saknar dig så, min kära vän!

Annonser

18 responses to Han kommer inte och möter mig i dörren fler gånger

  1. 

    Jag beklagar, Rei! 😦 De små krabaterna är ju en så ofantligt stor del av våra liv. Det gör ont att veta att deras tid är så kort i jämförelse med våra.

    Klokt att du tog beslutet och lät honom somna in. Det finaste man kan göra är att avsluta deras lidande när tiden är inne.

    /Johan

    • 

      Jag har försökt att förbereda mig för det här i ett år då allt började. Men man kan bara förbereda sig till en viss del. Men jag känner inga skuldkänslor utan jag vet att jag gjorde rätt och det var hans tid nu. Tack så mycket Johan, för din empati och förståelse!

  2. 

    Rei, jag vet inte hur jag kan hjälpa, jag kan väl inte det helt enkelt. Starka ord och starka bilder. Jag kan känna i mitt hjärta hur du måste känna nu, jag har ju en egen liten älskling. För några år sedan tog vi bort vår Nisse som vid 12 års ålder fick en stroke, kan än idag sakna honom, känna honom. Livet går vidare, Vera finns ju hos dig, mer tröst kan jag nog inte ge dig nu Rei.
    //Leffe

  3. 

    Rei, det finns inte ord, tillräckliga för att säga hur ledsen jag är för din skull. Men jag är, och jag vet din smärta så väl. Och också, hur mycket man än förbereder sig, hur stark man än tycker att man är innan de sker, så försvinner de mesta när väl tiden är där. Det dära OM.. Men du har gjort allt för din katt, du har gett den de bästa! Nu skuttar hon på på ängar, jagar mös, drar ett grässtrå genom munnen och myser i solen. Hon kommer finnas där bredvid dig för alltid. De försvinner aldrig, hon finns inom dig nu! Och du kommer känna henne varje dag, precis som hon är ovan dig, bredvid dig, i dig.. Så känner jag, att trots Gzon inte heller längre är här i fysik-form så finns han är runt om mig, om de än bara sitter i huvudet, men jag känner honom. Min största kärlek och alla kramar i världen ger jag dig i denna svåra tid. ❤

    • 

      Tack så väldigt mycket Emily, för dina värmande och fina ord. Jag vet att du också genomgår det här. Ja, han finns hos mig och vi har många härliga minnen ihop som jag kan finna tröst i. Många kram och ❤ till dig vännen!

  4. 

    Så tråkigt! Känner med dig, Rei.
    Som jag tolkar det du skrivit så har du ännu inte hämtat urnan. I så fall, har du inte funderat på djurkyrkogården på Spillepeng?

  5. 

    Att förlora ett djur är som att förlora en familjemedlem. Jag förstår verkligen din sorg. Det hjälper som tur är att tänka att han har det bra nu, och slipper lida mer.

  6. 

    Det är tråkigt att läsa att Tassens kropp inte kunde klara sig på egen hand. Du skriver ”Senaste månaden mådde han så bra som han borde.” och det syns i hans blick som verkligen har den intensitet som en frisk katt skall ha och som han har saknat det senaste året. Jag tycker att du tog rätt beslut för de förtjänar inte att lida.

    Tänk om vi haft samma inställning till Homos sapien. Då hade vi sluppit mycket lidande på våra sjukhus.

    • 

      Tack Mats, ja, jag känner att beslutet togs i rätt stund, när han ännu mådde så bra han kunde i rådande situation. Senare hade han säkert bara mått dåligt och brutit ihop psykiskt. Ja, i vissa fall hade det varit bra om man hade kunnat ta beslut om människor också. Tyvärr görs det skillnad på liv och liv.

  7. 

    Känner med dig. Ord gör ingen nytta, men medkänslan gör…Valle skickar nospussar.

Trackbacks and Pingbacks:

  1. ”Jag visste att det var rätt beslut” « Fotograf Rei Trulsson - december 31, 2012

    […] ett tidigare blogginlägg, samma inlägg som journalisten hittade, kan ni läsa ytterligare om bakgrunden och tiden då det […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s