Fotoutställningen: Wow, vilken respons!

Jag och två vänner ställer ut gatu-, natur- och konstfotografier i Galleri Pildammstornet, i Malmö just nu. Tillsammans har vi 48 tavlor till beskådan. I lördags var det äntligen vernissage. Wow, vilken respons vi fått av de flesta besökare, dels för våra utställningsalster och dels för interiören vi ställer ut i. Många inklusive vi själva, har tidigare inte varit inne i vattentornet, som underhålls av huvudarrangören VA-Syd.

Utställningens öppettider är 4-16 oktober, kl. 13.00-18.00. Stängt på måndagar.

Vi uppskattade antal besökare första dagen till 130-150 besökare, följt av 80-tal dagen efter. Tisdagen var det riktigt busväder men det kom ändå besökare som trotsade ovädret. Onsdagen tittade solen fram stundstals och det blev ett 40-tal besökare.

Galleri Pildammstornet har i år haft diverse utställningar och utställare sedan maj månad.

Vi bjöd på vindruvor, choklad, kex och cider.

Det är tur att jag ställer ut tillsammans med två som har intresse och känsla för dekoration.

Nelly, som ställer ut konstfotografi, skänker hälften av varje såld tavla till Tobiasregistret, som har hand om bl a stamcellsforskning och donationer. Hon blev nyligen intervjuad av Sydsvenskan i samband med sin utställning.

Min fotoutställning ”Människor och deras bäste vän” drog till sig passande publik.

När det stundtals är få besökare, passar jag på att skapa nya bilder med hjälp av det intressanta tornet.

Under vernissagen fick jag min första tavla såld.

I min presentation i samband med utställningen, kan besökarna läsa om den komiska relationen jag har till bilderna som visas.

Stort tack till huvudarrangören för möjligheten, likaså till alla besökare. Har du inte hunnit att besöka utställningen än, så har du t.o.m till den 16 oktober. Vi har även fått återbesökare, som kommit med fika. Det var riktigt roligt och uppskattat.

Må väl, kära läsare!

Marilyn Monroe kom hem till mig idag

För några dagar sedan fick ett paketavi från posten och idag hämtade jag ut det. Jag var smått nyfiken på vad det var, då jag ej beställt något. När jag kom hem och öppnade paketet, så blev jag positivt överraskad och väldigt glad för innehållet.

Under Åmål Fotofest tidigare i år fick jag den stora äran att träffa, prata med, se hans alster och lyssna på Leif-Erik Nygårds föreläsning. I ett tidigare blogginlägg, berättar jag om då jag under fotofesten fick ta ett personligt porträtt av Leif-Erik. Det blev mitt mest betydelsefulla och värdefulla porträtt jag hittills tagit.

Jag printade ut porträttet i 50×70 cm, signerade det och skickade det till honom ett par veckor sedan som ett varmt tack för att han inspirerade mig.

Och det här är vad som kom i postpaketet jag hämtade ut. En signerad 50×70 cm kopia av Leif-Eriks porträtt av  Norma Jean Baker. Vilken fantastisk och glädjefylld överraskning det här är!

Här är porträttet jag tog under fotofesten tidigare i år.

Det här är verkligen stort för min egen skull. Helt klart det bästa som hänt mig hittills i år!

Må väl, kära läsare!

Vi saknar dig pappa!

Idag är det 7 år sedan min far gick bort. Tiden går väldigt fort när man blickar bakåt. Mamma och jag är varandra nära och vi ses ofta. Och vi pratar ofta om pappa. Jag får återberättat många härliga minnen och även sådant jag själv inte minns. Allt görs med värme och kärlek. Det är vårt sätt att minnas honom.

Hos mamma finns det många fotografier av dem två tillsammans och en hel del där jag också är med. En härlig känsla att se de gamla, inramade fotografierna. Önskar såhär i efter hand att jag hade det fotografiska intresset medan käre far levde. Han var en anti-linslus och han försökte oftast att undkomma kameran och slippa vara med på bild, men min mor var envis-are.

Pappa…

Minns du när jag var tre äpplen hög och du bar mig på dina axlar, för att snön var för djup för mina korta ben…

Minns du när du lärde mig att cykla på min första, blåa-gröna cykeln på fotbollsplanen, med stödhjul och kvastskaftet som du höll i…

Minns du när du lärde mig att fiska efter torsk i hamnen, med endast fiskelina, blank metallbit och krok…

Minns du när du lärde mig att laga din favoritgryta, som endast du själv lagade bäst…

Minns du när du lärde mig att köra bil, i vår familjebil, alla helger fram tills jag fick körkortet…

Minns du när jag höll i din iskalla hand inför kremeringen, då jag lovade att jag skulle ta hand om mamma och mig…

…Vi saknar dig, pappa!

Må väl, kära läsare!

Idag är det min 38:e årsdag!

Eftersom det är min dag idag, så kommer det här inlägget att handla främst om mig! Många som träffar mig, gissar att min ålder är ca 10 år yngre än vad jag egentligen är, när jag frågar dem. Detta kan jag ju dra nytta av när jag blir gammal och tillhör den äldre generationen. Dock har det varit en nackdel ibland, t ex när jag senast fick visa legitimation för att handla ut tobak – vid 36 års ålder… 🙂

Nedan följer bakom scenen-bilder på mig in aktion och en bild som togs vid tillfället.

Tack till bakom scenen-fotograferna: Martin, Mats, Mari, Fredrik och Johan.

Må väl, kära läsare!

”Jag visste att det var rätt beslut”

Tidigare i november blev jag kontaktad av journalisten Kerstin Weman Thornell, från Sydsvenskan. Hon skulle skriva ett reportage med temat ”Avslut”. Hon hade hittat mitt blogginlägg som handlade om när jag fick ta det svåra beslutet att låta min katt Tassen somna in. Jag blev tillfrågad i egenskap som djurvän och jag såg det som ett ypperligt tillfälle att hylla min käre, saknade vän.

Text: Kerstin Weman Thornell, Sydsvenskan. Foto: Julia Lindemalm, Sydsvenskan. Privat foto: Mats Jönsson.

Intervju och fotografering

Jag träffade Kerstin och fotografen Julia vid hundrastplatsen på Ribersborgs strand i Malmö. Vi tyckte det var lämpligt att fotografera mig vid den plats som är speciell för mig och Tassen. Först fick jag posera för fotografen och sedan satt jag och journalisten bland stenarna nära vattnet i 45 minuter och pratade om min och Tassens sista tid. Det klumpade sig i halsen och bröstkorgen när jag återberättade vår historia. Kerstin ställde bra och rätt frågor, samt lyssnade seriöst och empatiskt, medan hon antecknade flitigt i sitt anteckningsblock.

Papperstidning och webbtidning

Jag fick veta i förväg att det skulle publiceras på nyårsafton. Och under förmiddagen, på nyårsafton, köpte jag två exemplar av papperstidningen samt letade upp artikeln på Sydsvenskans hemsida. I pappersupplagan, blev enstaka meningar strukna, men i nättidningen kom allt med i sin helhet.

Tidigare

I ett tidigare blogginlägg, samma inlägg som journalisten hittade, kan ni läsa ytterligare om bakgrunden och tiden då det skedde.

Jag saknar dig, min vän!

Gott slut och må väl, kära läsare!

”Årets favoritbilder 2012” per egen definition

Det lär krylla av blogginlägg med ”Årets bilder” och jag sällar mig till skaran. Dock delar jag inte in det i period utan per motivkategori, med egen modifikation på vissa kategorier. Det var inte lätt att välja ut favoriterna, då de var många inom varje kategori, men det gick till slut.

#1. ”Produkt”

#2. ”Ögonblick”

#3. ”Vilda djur”

#4. ”Bakom scenen”

#5. ”Landskap”

#6. ”Med hela handen i kakburken”

#7. ”Studio”

#8. ”Fotografera fotografer”

#9. ”Dokumentär”

#10. ”Företagsporträtt”

#11. ”Fikasällskap”

#12. ”On-location”

#13. ”Siluett”

#14. ”Husdjursporträtt”

#15. ”Makro”

#16. ”Marin”

#17. ”Närgränskonflikt”

#18. ”Reportage”

#19. ”Tema”

#20. ”Event”

#21. ”Självporträtt”

#22. ”Sport”

#23. ”Mobilkamera”

Tack för i år och jag ser fram emot vad år 2013 har att erbjuda. Gott slut!

Må väl, kära läsare!

En adopterad sons berättelse (Del 3 av 3)

Sista delen av min interaktiva dokumentation av det som blivit återberättat till mig med värme och kärlek, av min käre mor. Detta är kortversionen av allt material som kommer att bli en bok.

(Tidigare: Del 1 och del 2)

Avvänjning blev vana

Redan i den senare perioden av mitt första år i det nya hemmet, började jag släppa den hårda disciplinen som jag fick genomlida i barnhemmet. I barnhemmet var det likt militären, kontroll varje morgon. Sängen skulle vara snyggt bäddat och de få kläder, skor och andra materiella ting, skulle vara i ordning och på sin plats.

Min mammas förvåning om hur ordningsam jag var i början, förvandlades till ett himla tjat om att jag skulle plocka upp kläder som jag lagt där jag tog av mig dem. Och att jag skulle samla ihop mina leksaker. Jag blev då ett normalt och tryggt barn.

1979: Mina föräldrar var inte mycket för fotografier, men att de hade äntligen fått en son var så stort och en så viktig händelse, att vi besökte en lokal fotoataljé för att föreviga det hela.

Svenskt namn

Någon gång under mitt första år i Sverige, diskuterade mina föräldrar om jag skulle ha ett svenskt namn. Min pappa var mest positiv till detta, men min mamma tyckte att det vore fel att ändra mitt förnamn i alla fall. Så jag fick behålla mitt förnamn men fick min pappas efternamn. Jag är glad att de valde att behålla mitt riktiga förnamn, för ett av namnförslagen under diskussionen var bl a ”Leif”.

”Rei” är ett rätt vanligt, japanskt förnamn som kan användas av båda män och kvinnor. Namnet kan tolkas till olika betydelser, samt kan teckenformen vara varierande, beroende av dialekt och region. Jag har sett en hel del olika stavningar av mitt förnamn, t ex i den post jag får eller när jag inte bokstaverar vid förfrågan. Exempel: ”Rey”, ”Raj”, ”Rej”, ”Rai” och ”Ray”. Den bästa jag hittills sett som mottagarnamn: ”Truls Reisson”. Jag blev imponerad över att Posten skickade posten rätt.

1979: Individuellt porträtt som togs vid samma tillfälle som tidigare bild. Jag var visst en svår modell, men fotografen lyckades överlag rätt bra, tycker jag själv. Dock klantade han till det i kopieringen av bilden till höger, som man kan se i nedre delen av bilden.

Tacksamhet och ödmjukhet

Jag är verkligen tacksam över att jag har ett bättre liv och att jag fick berika de bästa föräldrar jag någonsin kan önska mig. När jag skriver det här, så slår det mig, hur hade mitt liv annars sett ut? Jag har fått och får fortfarande sådan innerlig kärlek av min mamma. Hon berättar ofta för mig och för sina närmsta vänner, hur stolt hon är över den person jag blivit.

Jag önskar att min pappa fortfarande var med oss. Jag och mamma pratar ofta om honom och jag kan se i hennes ögon när hon pratar om honom, att han finns fortfarande kvar hos henne och jag känner likadant när jag är hemma hos henne. Jag fick nöjet att umgås med honom väldigt mycket sista halvåret innan han insjuknade i långt gången cancer. Ungefär i sex månader umgicks vi flera dagar i veckan, medan jag övningskörde. De minnena är ovärderliga för mig och något jag är så tacksam för.

Några dagar innan det hemska samtalet kom från sjukhuset, hann jag lova honom att jag skulle ta hand om mamma såsom han gjort. Och jag infriar det löftet varje dag i tanke och hjärta, samt träffar henne minst en gång i veckan sedan det blev bara vi två.

1979: Min far hette Kaj, min mamma heter Nao och vår familjehund hette Lisa.

Må väl, kära läsare!

En adopterad sons berättelse (Del 2 av 3)

Det här är andra delen av min interaktiva dokumentation om något som har blivit återberättat för mig med värme och kärlek, under min uppväxt i ett tryggt och kärleksfylld familj. Jag vill sammanställa de många delar som min icke biologiska mamma har berättat, som i framtiden kommer att resultera i en bok. Här i bloggen blir det en slags kortversion.

Lära sig språket

Både far och mor var överens om att jag skulle lära mig svenska så snart som möjligt. De tyckte att det var prioritet ett, precis som det var för min mamma när hon flyttade till Sverige. Min pappa var en principfast person och ansåg att man ska kunna föra sig i samhället på egen hand.

Många gånger fick mamma vara tolk mellan mig och min pappa, speciellt när det kom till viktiga saker. Men vi försökte alltid att kommunicera genom att gestikulera och säga orden på det språk var och en behärskade. Man kan göra sig förstådd fastän man inte förstår varandra rent språkmässigt.

Min mamma förde sig själv i samhället trots inledande språkhinder. Hon lyckades alltid göra sig förstådd med japanska, lite tyska och engelska. Det var inte lätt och många gånger skrämmande, men hon är väldigt stark och framför allt, väldigt envis. Min pappa var så stolt över hur självständig och handlingskraftig hon är. Och var sällan orolig när hon var ute på egen hand. På den tiden fanns det inte många asiater i Malmö.

1980: Jag fick börja förskolan ett år tidigare och därmed gå ett extra år i förskolan, just för att komma in i samhället, kulturen och framför allt, att vara i en miljö där alla pratade svenska.

Karaktärsbildande uppfostran

Som förstagångsföräldrar, så fick de råd om barnuppfostran av nära vänner. Båda har blivit uppfostrade enligt dåtidens värderingar och från den kultur dom vuxit upp i. Detta färgade givetvis hur de uppfostrade mig. Många i vår närhet tyckte att mamma var alldeles för sträng. Då det skapade empati hos andra föräldrar, tvivlade mamma ibland på sig själva. Men när hon en dag fick frågan av en nära vän: ”Älskar du din son?” så visste hon givetvis svaret. Sedan dess uppstod det aldrig något tvivel om hennes roll som mamma. Från dag ett och tills hon lämnar livet, kommer hon att alltid älska mig mer än något annat.

Med endast sjömanslönen att leva på, är jag i efter hand väldigt imponerad över att vi varje dag åt gott, hade hela kläder och inga skulder att betala av. Jag minns att jag tyckte de var väldigt taskiga då jag sällan fick saker. Alla andra hade ju det. Men redan då gjorde de mig införstådd med att de inte hade råd och att det fanns viktigare saker att spara pengar till. Julafton och födelsedagen, var de två tillfällen på året där jag kunde få en av mina materiella önskemål, att gå i uppfyllelse. När jag önskade mig något riktigt stort, som t ex min första cykel, så slog de samman min födelsedagspresent och julklapp.

Redan i tidig ålder fick jag stå på mig och det var inget undantag när jag hade kommit till Sverige. Om jag kom hem gråtandes då någon kompis hade varit dum mot mig, så vände mamma på mig och skickade ut mig igen för att reda ut det på egen hand. Detta gjorde mig stark mentalt och jag backade inte för något. Även när det gällde de äldre barnen. Det var väldigt få tillfällen då mina föräldrar ingrep. Då var det något så allvarligt att det skulle lösas mellan föräldrar.

1979: Skaffade snabbt många kompisar på min gård och även från granngården.

”Den gamle och havet”

Min älskade far var sjöman och har verkligen varit på många platser i världen. Där det fanns en hamn, där hade han varit. Han gick ombord på ett handelsfartyg i tonåren och levde sjömanslivet tills han blev pensionerad. Min mor och han träffades då han jobbade en längre period i Japan.

Jag minns att jag tyckte det var oerhört spännande och roligt att få besöka pappa på jobbet. Han var matros på en bogserbåt som låg till vid Malmö hamnområde. Några gånger fick jag följa med på jobbuppdrag om det var i Malmö. Lyckan var gjord när jag fick för en kort stund styra båten med den klassiskt utformade styrhjulet. Men det absolut bästa var när jag fick tuta. Jag kunde inte sluta att skratta och sedan fick mamma höra om detta hela kvällen. Jag sprang runt i underkläderna vid läggdags och härmade det utdragna tutljudet.

När de låg till i hamnen och gjorde underhållsarbete mellan uppdragen, så tog pappa ibland fram en ca 25cm lång bit driftved, som agerade som spole åt en fiskelina. I ena änden satt det en ca 10cm lång, blank, metallbit, följt av en fiskekrok med tre hullingar.

På den tiden fanns det gott om torsk i hamnen och det var inte frågan om man fick fisk, utan om hur många man ville ha med sig hem. Med det simpla fiskeredskapet pimplade vi kvällsmat och hade många härliga far-och-son-tid. Dock fick han hjälpa mig när vi fick napp.

1983: Far-och-son-tid vid Falsterbokanalen. Vi fick aldrig någon fisk den dagen, men det var inte det viktiga för oss.

Fortsättning följer…

Missade du första delen, så hittar du den här!

Må väl, kära läsare!

En adopterad sons berättelse (Del 1 av 3)

Jag skriver inte det här för att berätta för dig som läser, utan för min egen dokumentation för framtiden. En dokumentation om det som blivit återberättat för mig med värme och kärlek, av min icke biologiska mamma. Mitt namn var tidigare Rei Enoue.

1978: Ett av få fotografier från barnhemmet, som mina adoptivföräldrar fick skickat till sig inför adoptionen.

Hemlöshet och barnhemmet

Jag har inga minnen av barnhemmet i Tokyo, Japan, men det fanns 12 stycken barn totalt i det hemmet. Innan jag togs in på barnhemmet, så var jag hemlös och höll till på en centralstation och gjorde vad jag behövde göra för att överleva dagen.

Överlevnadsinstinkten var redan stark när jag kom till barnhemmet. De hade väldigt strikta regler och disciplinen var mycket hård. Men de som jobbade där gav varje barn så mycket kärlek de kunde och hann med.

Vi barn hade oskrivna lagar emellan oss själva. Man fick hålla väldigt hårt i de få ägodelar man hade. Lämnade man något obevakat, så hade någon annan tagit beslag på det. Och enda sättet att få tillbaka det, var inte på ett verbalt sätt.

1978: Det här fotot togs två dagar efter min ankomst till mitt nya hem i Malmö, Sverige. Jag var rädd för familjehunden Lisa, men det tog inte lång tid förrän vi blev de bästa vännerna.

Ankomsten till Sverige

När äntligen alla besök på ambassader var gjorda och pappersarbete var färdigt, så blev det bestämt att mina adoptivföräldrar skulle möta upp mig och en person från barnhemmet på Kastrup flygplats i Köpenhamn. Mina blivande föräldrar var spända och fyllda med förväntan och längtan. När de åkte rulltrappan mot där vi skulle mötas, så kunde de inte direkt se oss pga allt folk i terminalen.

Men till slut fick min mamma syn på mig där jag satt på ryggen i en ryggsele på personen från barnhemmet. Och de gick varsamt emot oss. Personen från barnhemmet släppte ner mig och gestikulera till min mamma att hon skulle ta emot mig. Jag tvekade någon sekund och sedan omfamnade jag henne hårt och släppte inte taget.

Lyckan var obeskrivlig för alla parter och min nya mamma var orolig över hur jag skulle reagera inför min nya pappa, som var lång, ljushyad och hade platinablont hår. När mamma hade sansat sig och gav min pappa menande blickar om att ta emot mig. Även här tvekade jag någon sekund och sedan omfamnade jag honom hårt och länge. Jag fick efter ett tag sitta på pappas axlar och jag var överlycklig över att vara så lång.

På båten hem ville mina nya föräldrar köpa något att äta och dricka. De hade fått skriftliga instruktioner på vad jag brukar äta och vad jag gillar. Jag gillade en slags brödbulle som jag fick på barnhemmet. De funderade ett slag över vad de kunde handla som kunde motsvara det. De bestämde sig för att köpa och pröva om jag ville äta baguett med pålägg.

De skar upp den i mindre bitar och gav mig det. De tittade på mig med stora ögon och hade andan i halsen. Jag var hungrig och glufsade i mig alla bitar med stor aptit. Mina föräldrar blev helt exalterade och överlyckliga när jag åt det. Min mamma sa till min pappa att gå och köp mer. Och han rusade iväg på den gungiga flygbåten.

1979: Cirka ett år senare. Familjehunden Lisa var min bäste vän och beskyddare. Hon var alltid vid min sida när vi var utanför hemmet tillsammans. När jag ramlade i snön, så tog Lisa ett varsamt tag om min krage i jackan och lyfte upp mig. Lisa var tränad till polishund och agerade som reservhund. Hon var väldigt duktig på att spåra. Lisa släpptes ut ibland för att jag inte kom in till middagen när mamma ropade. Hon spårade upp mig och vallade hem mig.

Bryta gamla vanor

Första året var jag så präglad av livet i barnhemmet. Jag kallade min mamma för något som kan motsvara ”tanten” på svenska, eftersom det var så man tilltalade de kvinnliga arbetarna på barnhemmet. Och jag kallade pappa för något som påminner om ”farbrorn”. Jag blev orolig och ängslig inledningsvis varje gång någon av föräldrarna gick hemifrån. Jag frågade den som stannade kvar, om han/hon kommer tillbaka. När min pappa jobbade, så ringde han hem varje dag så att jag kunde höra hans röst. Det spelade ingen roll att jag inte förstod något av vad han sade.

När jag för första gången hängde med till klädbutiken för att få mer kläder, så frågade min mamma vilka av de tre tröjorna hon lagt fram, som jag ville ha. Jag pekade på en av dem och min mamma frågade om jag inte ville ha en till av dem. Jag svarade att jag ska bara ha en tröja. Om jag har två, så kommer någon att stjäla den andre tröjan som jag inte har på mig.

Fortsättning följer…

Må väl, kära läsare!

När fotografer fikar

När två goda vänner och fotografer fikar spontant på gågatan, så bjuds det på god latte, trevliga samtal  och givetvis tillfälle för experiment med senast lånade objektiv, ett 14mm vidvinkelobjektiv. Beroende på hur man vinklar kameran, så kan man få till roliga effekter.

Tack Martin för en trevlig fika.

Må väl, kära läsare!