Jag fick den stora äran att se Leif-Erik Nygårds fotoutställning med porträttfotografier av kända människor från förr till nu, på nära håll då han ställde ut under Åmål Fotofest. Jag blev både fascinerad och inspirerad av att se hans bilder av alla människor han träffat, lyssna på de livshistorier han upplevt, samt de samtal jag hade med honom.
Leif-Erik funderade i tidig ålder, vilken yrkesinriktning han skulle satsa på. Han funderade på att studera medicin och läkaryrket, men tyckte det skulle kräva för många år innan han var färdigutbildad. Det var då han bestämde sig för att satsa på fotografi och flytta utomlands. Oviss om framtiden, flyttade han utomlands och sökte upp några av de mest kända namnen inom fotografi.
Leif-Erik flyttade från Töcksfors i Värmland till USA som ung och började som fotografassistent hos Bert Stern, sedan som fotografassistent hos Irwin Penn. Efter ett antal år hos de båda, i sin tid, främsta fotograferna i världen, kunde han sedan arbeta i eget regi. Personligheten hos Stern och Penn skilde sig som natt och dag. Stern var en karismatisk och färgstark personlighet medan Penn var det motsatta och på sitt vis rätt lik Leif-Eriks personlighet. Tiden hos dem båda var väldigt lärorik och formade hans fotografi. Dock dröjde det väldigt länge innan han fotograferade porträtt i eget regi, då han inte ville vara färgad av Stern/Penn i sina egna verk. Han ville visa sin egen bildstil.
Dagen innan invigningen besökte jag hans utställningsplats. Där fick jag träffa Leif-Erik för första gången. Jag hälsade på honom och var sedan rätt återhållsam medan jag var där. Frågade honom om det var ok att jag tog lite bilder av hans upphängda utställning och det var helt ok enligt honom.
På invigningsdagen av fotofesten, träffade jag honom igen i Kulturhuset, där Åmåls kultur- och pressansvarige höll tal. Då bestämde jag mig för att försöka få en kort stund med Leif-Erik och ”bara ta en eller två porträttbilder” av honom. När invigningstalen var över och folk minglade, så såg jag min chans då han inte såg upptagen ut. Jag rusade bort till honom och frågade honom om jag kunde få ta några porträttbilder av honom, vid ett av fönsterna i lokalen. Jag ställde honom vid väggen intill fönstrets kant, för ett riktat sidoljus. Jag tog två exponeringar, en med kepsen på och en utan.
Efteråt när jag tittar på displayen på kameran, så verkar inte skärpan sitta där jag ville. Orolig fortlöpte dagen och när jag kom till min bärbara dator på vandrarhemmet och hade laddat in bilderna, så såg jag att det blev inte så skarpt som jag önskade mig. Slutartiden var för långsam och det blev lite skakningsoskärpa. Så besviken jag blev. Men skam den som ger sig. Jag visste att han skulle ha föreläsning nästa dag. Och då fångade jag honom igen och trots att det kändes pinsamt och besvärande, sa jag som det var, att jag inte var nöjd med gårdagens fotografering med honom och bad om att få göra om det. Han hade absolut inga invändningar om att göra om det och visade inga tecken på att vara besvärad utan var sitt glada jag och visade förståelse. Han ställde upp sig på likadant vis som föregående dag och sa till mig att ta det lugnt och ta de bilder jag ville ha. Jag var både ivrig och nervös. Jag skakade lite lätt på handen medan jag höll i kameran och siktade på honom. Detta såg han och sa till mig att ta det lugnt och att jag skulle ta stöd av väggen för att bli stadigare på hand. Jag hade bättre kamerainställningar och satte mitt hittills bästa och mest betydelsefulla porträtt.
Jag ville ljussätta honom likt det sätt som han blev skolad hos Bern/Penn. Och efter fotograferingen så frågade han mig om jag kände till att den ljussättning som jag precis använt, favoriserades av Stern, Penn och han själv. Jag svarade att det kände jag till och att jag använde den ljussättning som en hyllning till dem allihop. Jag har valt att inte publicera det porträttet än. Jag vill göra en större fotokopia och skicka det till Leif-Erik, som ett tack för att han ställde upp och för att han är den han är.
När han var assistent hos Stern, gjorde de en fotografering med Norma Jean Baker, mer känd som Marilyn Monroe. Efter några timmar av fotografering ville Stern att hon skulle posera mer avklätt. Han insisterade och var väldigt framfusig om detta och det resulterade i att Norma Jean vägrade att fortsätta fotograferingen. Stern blev upprörd och såg fotograferingen som över och sa till Leif-Erik att packa ihop och ta flyget nästa dag, medan Stern tog kvällsflyget till nästa destination.
Efter att Stern hade lämnat fotograferingsplatsen, frågade Leif-Erik henne om han kunde ”Just take one frame of her”. Eftersom Leif-Erik var en trevlig och artig person under fotograferingen, gick hon med på det utan att tveka. När Leif-Erik hade förberett fotoutrustning och ljussättningen, ser han att Norma Jean har tagit av sig alla sina klädesplagg och lagt sig tillrätta i studion. Den bilden visade han inte för någon, på väldigt många år. Det var vid något jubileum, där en hyllningsbok skulle tas fram, som han blev övertalad att visa det sista porträttet av henne, taget av en professionell fotograf. Bilden blev en av hans mest kända porträtt.
”A good picture is one that you wish you’d taken yourself”
”Celebrities have never made me nervous because after all, they’re just people too”
”To me she wasn’t Marilyn Monroe. She was just Norma Jean Baker”
Jag hoppas och önskar att våra vägar korsas igen, Leif-Erik. Tack för att du är den du är och all inspiration du delar med dig av, på ett så varmhjärtat och generöst vis.
Som ni säkert kan förstå, gjorde han ett stort intryck på mig och jag kommer att leva på detta en lång tid framöver.
Må väl, kära läsare!
Må väl, kära läsare!
Fotograf Rei Trulsson 